lördag 7 mars 2009

Jag, Helga Gregorius

Jag, Helga Gregorius av Birgitta Lindén, utgiven 2008 av Ord & Visor förlag.

För att komma bort från ensamhet och uppleva spänning i storstaden, gifter sig den unga Helga med den avsevärt äldre Henrik Gregorius. Henrik är präst och har varit vän till familjen under Helgas uppväxt. Helga har svårt att fördra den fysiska delen av kärleken, tills hon en dag blir förälskad i en ung man. Hon söker då hjälp hos Doktor Glas, som "upptäcker" att maken har svagt hjärta och bör praktisera avhållsamhet. Henrik är dock mycket angelägen att få barn och vill inte gärna följa doktorns rekommendationer. Helga blir alltmer förtvivlad över situationen och söker än en gång stöd hos Doktor Glas...

Jag, Helga Gregorius är ett försök att ge Helga en egen röst. Tidigare har vi kunnat läsa om huvudpersonerna i Hjalmar Söderbergs underbara sekelskiftesroman Doktor Glas och i Bengt Ohlssons nyanserade gestaltning av Gregorius.

Romanens första hälft skildrar Helgas barndom och uppväxt. Helga beskrivs som en brådmogen liten unge, som fascinerat utforskar språkets möjligheter och ordens betydelser. Helga är också fundersam över sitt ursprung och hon upptäcker att fadern inte är hennes biologiske far. Jag skulle tro att det finns en del självbiografiska inslag i barndomsskildringen och den ger ett varmt, genuint intryck. Man får också en förklaring till varför Helga väljer att gifta sig med en äldre man hon inte är förälskad i.

Romanens andra hälft utspelas under den tidsperiod, och skildrar de händelser, jag tidigare läst om i Doktor Glas och Gregorius. Här tycker jag inte längre att Jag, Helga Gregorius håller måttet. Min spontana uppfattning är att kvalitén försämras då författaren försöker anpassa sig till de givna förutsättningarna och samtidigt vara sin egen huvudperson trogen. Personbeskrivningen av Helga blir statisk och gestaltningen av Henrik Gregorius blir schematisk och ytlig. Troligen påverkas mitt omdöme också av att jag tyckte mycket om den värme, varmed Bengt Ohlsson skrev om pastorn.

Sammanfattningsvis tycker jag att författarens intention var lovvärd, men romanen hade behövt utformats på ett annat sätt för att verkligen låta Helgas berättelse växa fram. Jag läste i en intervju att författaren tröttnat på Helga under en period och jag tycker att man som läsare märker det mot slutet av boken.

3 kommentarer:

  1. Jag har varken läst "Gregorius" eller "Jag, Helga Gregorius", men jag har läst "Doktor Glas" och älskar den. Någonstans tycker jag att det är lite förbjudet för någon annan än Hjalmar Söderberg att berätta om och ta sig an dessa figurer. Söderberg hade en uppfattning om vilka dessa karaktärer var och valde att porträttera dem på ett sätt, valde att berätta en del men inte en annan. Jag tycker inte att det är helt okej att ta någon annans verk och bestämma själv över karaktärerna och händelserna i berättelsen, det skulle kunna förmedla till läsaren att Söderberg, i detta fall, inte tänkte igenom sin berättelse riktigt ordentligt.
    Jag ska givetvis läsa "Gergorius" och "Jag, Helga Gregorius" och kanske jag ändrar mig då.
    Hur tänker du?
    Mvh
    /H.S.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marie Aschenbrenner16 oktober 2012 16:12

      Du gör rätt som ska läsa "Gregorius" och "Jag Helga Gregorius"!
      Själv har jag läst båda böckerna och även "Doktor Glas".
      Gregorius, får upprättelse i Bengt Olssons bok.. och hustrun Helga, ja hon måste ju få berätta sin version av livet med pastorn. Hon får också en slags upprättelse i Birgitta Lindens bok. I slutet av berättelsen i "Jag Helga Gregorius", förstår man att Helga faktiskt älskar sin man egentligen..!
      Hoppas Du, annonym´, tycker lika mycket om böckerna som jag gör!

      Radera
  2. Egentligen är ju detta en stor fråga om upphovsrätt osv. Men personligen kan jag tycka att det är OK att skriva uppföljningar då den ursprunglige författaren avlidit eller godkänt att man gör det. Man ändrar ju inte grundberättelsen, utan gör vissa tillägg. Bengt Ohlsson gör det på ett fantastiskt sätt, där inget "tas ifrån" den ursprungliga berättelsen. Dessutom är ju just "Doktor Glas" skriven i dagboksform, så där begränsar ju själva formen hur personerna framställs. Doktorn beksriver ju verkligen bara allt från sin synvinkel. Att då läsa pastorns berättelse förhöjde bara upplevelsen av Söderbers fantastiska berättelse.

    SvaraRadera