söndag 30 september 2012

Styckerskan från Lilla Burma

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2012

Ordningen är återställd. Efter besvikelsen över Nessers förra, Himmel över Londen, återtar han med självklarhet och god marginal platsen som Sveriges förnämste deckarförfattare med den senaste, och tyvärr sista, boken om Gunnar Barbarotti. I min recension av den förra Barbarottideckaren, De ensamma, skrev jag att Nesser bara blir bättre och bättre. Och de förväntningarna lever han upp till med Styckerskan från Lilla Burma, i vars text Nessers andliga dimension fördjupas och nyanseras.

I inledningen av boken avlider Barbarottis älskade hustru och han blir som förstenad av sorg. Men Gunnar har nu ansvaret för fem barn och varken den döda hustrun eller Vår Herre tänker låta Barbarotti försumma sina plikter. Barbarotti kämpar på för att försöka hitta sätt att hantera den överväldigande sorgen och så småningom återgår han i tjänst. Chefen Asunander tilldelar Barbarotti ett gammalt fall att nysta i, ett arbete som inledningsvis ser ut att vara mer arbetsprövning än riktigt polisarbete. Men skenet bedrar, fallet visar sig vara mycket intressant och det kommer även att leda Barbarotti framåt i den personliga sorgen. Vid sin sida har han kollegan Backman, som också hon sörjer sin väninna Marianne. Den andra huvudpersonen, Styckerskan Ellen Bjarnebo, har avtjänat sitt straff för mordet på den förste maken, ett dåd som utfördes 1989. 2007 försvann hennes andre make och nu fem år senare börjar Barbarotti att nysta i de båda fallen. Kan man vara säker på att man verkligen vet vad som hände vid någon av tillfällena?

Mer än så tänker jag inte orda om handlingen, läsaren får själv följa hur fallet nystas upp - eller inte. Som vanligt i Nessers romaner får vi höra flera röster berätta och handlingen utspelar sig även parallellt under flera tidsperioder. Nytt i den sista boken om Barbarotti är att Vår Herres röst hörs klarare än tidigare, och även den avlidna Marianne gör vad hon kan för att få kontakt. Det är just Nessers andliga dimension som gör att han inte ens bara skriver fantastiska polisromaner, hans författarskap omfattar så mycket mer. Om jag skulle försöka mig på att beskriva varför jag tycker så mycket om huvudpersonen Barbarotti skulle jag säga att det är för att han är så intelligent samtidigt som han har tillgång till sina känslor. Jag föreställer mig att jag skulle beskriva Håkan Nesser på samma sätt om jag fick möjlighet att träffa honom. Ja, som sagt, jag är riktigt förtjust i Barbarotti och jag kommer att sakna honom.

Sammantaget avslutar Styckerskan från Lilla Burma sviten om Barbarotti på ett fantastiskt sätt. Här finns allt man kan önska sig: fängslande livsöden, nyanserade personporträtt, spännande händelser och samtal med Vår Herre.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag ser verkligen fram emot att läsa denna, men jag har De ensamma att ta mig an först.

    SvaraRadera
  2. Har just läst ut den!! En kanonbok!! I love it!

    SvaraRadera