söndag 27 oktober 2013

Det vita huset i Simpang

Det vita huset i Simpang av Hanna Nordenhök, utgiven av Norstedts, 2013

Ända sedan jag lyssnade på Hanna Nordenhök och Elisabeth Hjorth, som utifrån sina nya romaner samtalade om teman som moderskap, utsatthet och utanförskap, har jag varit nyfiken på Det vita huset i Simpang. Att handlingen delvis utspelar sig i en miljö jag besökt, trakten kring Surabaya, gjorde den än mer lockande. Det vita huset i Simpang är Nordenhöks andra roman, tidigare har hon skrivit ett par rosade diktsamlingar. Och visst märks hennes lyriska bakgrund även i denna prosatext.

Berättarjaget hittar sin demenssjuka mors Kerstin dagbok och läser om hennes uppväxt i det undergångsdömda Nederländska Ostindien. I nutidens Sverige skildrar berättaren den smärtsamma upplevelsen att se sin mor gå in i dimman, i dagboken får vi ta del av kolonialtidens sammanbrott. I takt med att Kerstins samtid förflyktigas framträder dåtiden alltmer tydligt. Den unga svenska flickan, kallad Moeder, anländer till Nederländska Ostindien för att förenas med sin holländske make. Hon blir omedelbart sjuk av solen och hettan och tycks aldrig riktigt återhämta sig. Hon föder först en dotter och därefter en son och sjunker därefter allt djupare ner i en depression. Det blir dottern Zus och den unga inhemska barnflickan Roos som får ta ansvaret för den yngre brodern.

Familjens berättelse speglar kolonisationens osunda utsugning av landet och befolkningen. Stämningen är sockersöt och klibbig, dagarna släpar sig fram i ett rus av opium, genever och förbjuden sinnlighet. Alla relationer definieras av makt, ingen verklig närhet finns. Både barnen och modern flyr in i egna världar, längtan kan inte uttryckas eller tillgodoses i samförstånd. Gossen får i slutändan betala ett dyrt pris för barndomens brister och gränslöshet.

Texten i Det vita huset i Simpang är poetiskt vacker och ger ett lite sprött intryck. Kontrasten mellan det vackra språket och den våldsamma, förtryckande handlingen är mycket stor, vilket oftast berikar läsupplevelsen. Vid några tillfällen önskade jag dock att något lite enklare eller "fulare" ord använts. Sammantaget var min läsupplevelse mycket positiv, Nordenhök är en författare jag vill läsa mer av.
"Är det gossen hon skyddar eller skyddar hon bara sig själv, Zus, mot gossens oerhörda rädsla, den främmande lukten som strömmar ur hans kropp och fyller Horchen? Skyddar sig, mot denna plötsliga och våldsamma klarsyn inuti gossen, om att detta är hans öde, att det redan är försent, att denna mor är oåtkomlig för honom, att det inte finns någonting annat där än hans egen torra och illaluktande rädsla, den som får Zus att stelna till, bara för att sedan dra honom intill sig, och trösta honom, men med bortvänt ansikte, som en förrädare, och som för att skydda sig" (s 94f).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar